Att vara avundsjuk är något fult har jag fått lära mig och jag försöker lära mina barn det!
Det är tufft hemma... Flera gånger om dagen måste jag poängtera att det gör inget om Tindra får 2 ml mer saft för då får Neo det nästa gång. Ett annat exempel kan vara att Neo inte har några hela strumpor kvar och jag kommer hem och har köpt ett gäng nya, då möts jag genast av frågan varför fick inte jag något av Tindra!
Hur bemöter man då detta med tålamod! Jo då tar jag ett djupt andetag (ibland flera) och så säger jag till barnen att de ska vara glada för varandras skull, kompisars skull och att det nästa gång är deras tur!
Jag säger inte att jag aldrig blir avundsjuk för det blir jag. Men jag försöker leva som jag lär... När jag känner den där hemska avundsjukkänslan brukar jag erkänna det för den jag känner det för då känns det genast lite enklare!
Men visst kan det vara jobbigt med alla dessa perfekta människor med perfekta utbildningar/arbeten, perfekta kläder, perfekta hem, perfekta kroppar, perfekta barn, skratt du förstår nog vad jag menar!
Men hursomhelst min avundsjuka börjar sakta men säkert bli mindre och mindre och när jag fyller 50 kanske den inte ens finns kvar( skämt)!
Nej, men allvarligt talat så har det nog med att göra jag är äldre jag har man och barn som älskar mig och som jag älskar. Och då kan det göra detsamma om någon kör en finare bil, är snyggare och reser mer...
Ha en fin dag! Kramar Sofia som gläds (oftast) åt andras framgång!
Allt är så sant som du skrivit. Kunde inte uttryckt det bättre själv. Får väl glädjas över fler skrattrynkor och tänka att avundsjukan minskar;) Kram Stina
SvaraRadera